annaingeborg

Sitter här i soffan och lyssnar på Nils Landgren Funk unit- funk for life! minnen från konserten i somras kommer upp:)
 
Idag har varit en vemodig dag.
Började med att fabian (från tyskland) sa att han skulle åka hem nu på tisdag. Hade helt glömt bort att han bara är här för en semester ( halvår) Då kände jag hur underbart det vore att bara sätta sig på ett flyg och åka hem. träffa alla igen, krama alla. Jag har varit borta sjukt länge, har inte sett hemma på över 5 månader. lite galet.

Sen pratade Mr. Smothermon om hur vi tar med oss våra liv vart vi än går. Hur vår familj och vårat liv hemma är med oss här i usa. Hur månen och stjärnorna ser likadana ut i sverige som de gör här. Började nästan gråta ju.

Sen under Astronomy började Ashley gråta, hon kom och tänka på att jag ska åka om 4 månader och kanske aldrig kommer hit igen. Då började jag gråta och det hela slutade med att vi låg på golvet och var lednsa. SAD

det är så jobbigt när ens känslor går fram och tillbaka. Ena stunden vill man hem och krama alla, man känner att man är redo att sätta sig på flyget. Jag är liksom klar med detta nu.
Men sen tänker man att det nästan kommer bli ännu värre att komma hem än det var att komma hit. När jag kom hit visste jag att om tio månader kommer jag se alla igen. jag kommer komma hem. Men att komma tillbaka till sverige och inte veta om jag kommer komma tillbaka kommer vara sjukt jobbigt.
Det är på någotvis som om tiden stannat. Jag är med om så mycket här i usa, sen när jag kommer hem kommer allt vara som vanligt. deras liv här i usa kommer gå vidare och jag är tillbaka på ruta ett igen. Som om inget hänt.

Ussch, vill inte vara med om det. vill inte vara med om den känslan. att vara på två ställen samtidigt, atta vara glad och lycklig över att komma hem, men samtidigt vara kvar i usa.

Every time we say goodbye I die a little...

jag älskar er där hemma. jag älskar sverige. jag älskar hemma.
men jag älskar mitt liv här också.

<3